lina

Ja, tillbaka i Sverige är jag i alla fall, men jag vet inte riktigt om jag kan kalla det hemma på samma sätt längre. Missförstå mig inte - jag älskar Sverige och allt det har gett mig vilket jag alltid kommer göra, men mina två veckor i Da Nang har känts som hemma på ett helt annat sätt. Trots att jag är 100% uppvuxen i Sverige och har noll koll vad gäller vietnamesisk kultur kändes det så naturligt att bara falla in i deras livsstil, även om det finns miljoner grejer jag inte är van vid. På Tram Anhs mormors begravning när jag fick smått panik för att jag inte visste hur man ska göra och det verkligen var tillfället med stort T som man inte vill verka oartig och respektlös vid, eller bara en sån sak som att slänga skräpet på marken när man sitter på en uteservering för att det faktiskt finns någon som jobbar med att sopa upp det. Men allt kändes så rätt, naturligtvis utseendemässigt också - att komma till ett land där 1,54 klassas som medellängd och alla har noll näsben, stora läppar och lika fuckade tänder som jag hade innan jag fick tandställning. Det går inte att beskriva med ord alla de känslor jag har i kroppen just nu, hur mycket jag saknar staden och landet jag lämnade för knappt ett dygn sedan eller hur mycket jag redan längtar tillbaka.

 

Jag kan inte förklara den värme mitt hjärta kände vid synen av pojkarnas lyckliga ansikten när vi tog med dem till bion och den glädje det fylldes med alla gånger tillsammans med 2EC då jag fick pröva på livet som det hade sett ut om jag inte hade kommit till Sverige. Lika lite som jag kan förklara den vrede och sorg det kände när Tram Anh berättade för mig om den gravt förståndshandikappade flickan på social support-centret, lika gammal som mig, som blivit våldtagen och sedan fött en son, eller hur ont det gjorde att hitta Tuấn gråtandes på trappan efter att jag på på lördagkvällens engelskalektion berättat att jag om bara några timmar skulle åka tillbaka till Sverige. Det är med väldigt blandade känslor jag är tillbaka i mammas källare, några av dem nyfunna sådana som jag hela tiden har vetat skulle vara meningslösa om de dök upp. För hur länge är två veckor egentligen? Ingenting. En droppe i den oändliga tidsoceanen.

 

Men mitt i denna emotionella röra står ändå en enda tanke fast, och det är denna: jag kommer definitivt att komma tillbaka.