lina

 

Det känns fortfarande så sjukt overkligt att han faktiskt är borta på riktigt nu. Att det denna gång inte är för att han är frisk som bloggen läggs ner, att han har vunnit ytterligare en segdragen kamp mot ondskan i magsäcken. Men han förlorade inte heller. Även fast han själv många gånger kände sig svag och maktlös inför denna övermäktiga fiende, även fast fienden till slut var den som drog det längsta strået, var han, och är fortfarande,  en hjälte för så många, inklusive mig själv. 

 

Jag har varit ett fan av Sugarplum Fairy ända sedan Sweet Jackie gick varm på radion. I många år har Kristian varit den vars nivå jag önskade att mina texter kunde uppnå. Men efter att han blev sjuk och bloggen startades hamnade min beundran på ett helt annat plan. Det där radioprogrammet som sändes en dag i somras, till exempel. Hans sommarprat. Att med stabil stämma kunna läsa upp sina egna, ytterst personliga reflektioner om det svåraste i ens liv för ett stort och okänt antal främlingar. Att ett ämne som fick minst lika mycket utrymme som cancern var det land och den värld han som kommer att lämna efter sig får minst lika mycket utrymme som cancern, när dessa ting inte kommer att spela honom den minsta roll. Brevet till det barn vars far han aldrig kommer bli. 

 

 

Vila i frid, Kristian Gidlund. Du är inspiration i dess renaste form.